Det börjar högt men blir djupare ju längre jag kommer

Sitter och kollar runt lite på internet, hittar faktiskt ingenting intressant. Inga som uppdaterar sina bloggar heller, så det blir ju inte direkt ett bra tidsfördriv för min del.

Har tänkt på en hel del nu, på så himla mycket saker.
Först mina inviduella val. Psykologi och Filosofi A & B. Förmodligen kanske det inte var de smartaste valen om man tänker på framtiden. Då skulle jag nog ha valt Matte och Engelska C. Jag har verkligen insett att jag inte vill gå någonting inom media. Undrar hur långt jag kommer på det jag har .. Förmodligen ingenstans. Ångest inför framtiden, vill inte bli vuxen.



Andra är egentligen ingenting jag tänker på, utan mest någonting jag är rädd för.
Tänk om jag plötsligt inte räcker till längre? Tänk om alla skulle försvinna ifrån mig och jag står ensam kvar? Vad skulle jag göra då? Skulle aldrig överleva utan er. Med er menar jag alla underbara personer jag har i min omgivning som betyder mycket mer än ni någonsin kan ana. Utan er är jag ingenting, ni har gjort mig till den jag är. Och det tackar jag för idag och kommer göra det imorgon och alla dagar framöver.



Tredje är att jag saknar dig, behöver dig här. Inte i himlen utan här, med båda fötterna på jorden. Hur mycket jag än vill och önskar så finns det inte en chans att få träffa dig igen. Inte i detta livet. Har ni någonsin känt längtan till döden för att få träffa någon ni älskar? Det har jag.
Men under tiden så har jag träffat en så oerhört viktig person, som har fått mig att må bra igen, som fyller hålet när det blir jobbigt igen. Jag behöver dig mer än någonsin, speciellt nu när mars sakta men säkert kryper in och då är det dags att börja räkna ner dagarna igen. Och jag lovar att denna gången står jag vid minneslunden, vid dig.



Fjärde är saker som jag aldrig kommer få igen, tänker tillbaka på de där sommarnätterna. Sommarnätterna som var så fina med ord, humor och glädje så det värmde i hela kroppen. Jag kommer nog aldrig erkänna det för mig själv, saknar vår tid. Saknar att dela minnen, både bra och dåliga. Vi gjorde det bra ihop, så lika men ändå så olika.



Jag tycker att livet har förändrats hur mycket som helst sen jag började gymnasiet. Sommarlovet till ettan. Förmodligen en av de viktigaste tiderna i mitt liv, lärde mig att öppna mig. Någonting som jag verkligen behövde för att komma vidare, och allt är tack vare dig. Som jag ska förut, utan er är jag ingenting. Hur skulle jag klara mig om ni försvann?
Kanske finns det en chans att ni som är "dig" kan sätta in er själva efter det jag har skrivit. Och ni borde förstå det. Vill bara säga tack

Kommentarer
Postat av: jules

Du är bäst Marion!

Glöm inte hur otroligt viktig du är för oss och vi skulle inte klara en dag utan dig <3

Jag vet hur det känns att längta till döden. Men jag försöker tänka att de som är där i himlen (eller var de nu är) vill att vi ska ha ett bra och långt liv istället för att må dåligt.

Alla har sina dåliga dagar på grund av saknaden man har efter de personerna som betyder så mycket men inte finns kvar. Det är då man ska tänka på alla fina(!) minnen man har och vara tacksam för det.

Jag finns alltid för dig Marion <3

2011-02-25 @ 15:55:56
URL: http://julesblues.blogg.se/
Postat av: Marion

och jag finns alltid för dig Julia, alltid! <3

2011-02-25 @ 22:01:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0